et är alltid riskfyllt att dra förhastade slutsatser. Märkliga omständigheter utgör inte bevis för någon konspiration. Att Zaida Catalán tyckte sig vara något väsentligt på spåret, och att hon hade farliga fiender, behöver inte betyda att samma personer beordrat mord.

Inte heller behöver det faktum att ett nyckelvittne ljuger i rätten, att den siste mc-chauffören är mystiskt oidentifierad, att regeringen uppträder nervöst och motsägelsefullt, att FN-experternas tolk aktivt försökte vilseleda dem – eller ens att mordfilmen är ett rent montage ha någon avgörande betydelse.

Den officiella versionen, att Kamuina Nsapu-milisen i två byar, alternativt drogade rebeller utklädda till milismän, ensamma fattade beslut om mörda experterna, planerade morden, genomförde dem och dessutom dokumenterade sina brott för att senare sprida materialet går fortfarande inte att utesluta.
Men – den som söker sanningen bör fråga sig vem som hade mest att vinna på morden.
För vem eller vilka utgjorde FN-experterna ett hot?

Flertalet av de män som dyker upp i Zaida Cataláns kvarlämnade material, vare sig de tillhör regeringsparti eller opposition eller är militärer, har en sak gemensamt. De antingen hotades av att få sanktioner riktade mot sig – eller stod i ekonomisk beroendeställning till någon person som gjorde det.
Längre upp återfinns en regering i desperat behov av att legitimera sitt eget våld inför utländska biståndsgivare och investerare.
Det är svårt att se att spåren skulle stanna i byarna runt mordplatsen. Svårt att se att de inte skulle leda vidare mot lokala makthavare eller militärer – och möjligen vidare upp i den kongolesiska statsapparaten.

Svensk polis har fortfarande inte rest till Kongo-Kinshasa. Inte heller den amerikanska utredningen har gjort några betydande framsteg. FN, vars hittills enda utredning köpte myndigheternas version, är under stark press. Generalsekreterare António Guterres planerar under hösten att skicka fyra poliser med specialkompetens till landet för att förstärka den kongolesiska utredningen. Det är svårt att förstå varför han dröjt så länge med att agera. Och lika svårt att se hur hans poliser ska kunna arbeta fritt i landet.

Sanningen finns i de otillgängliga byarna runt mordplatsen. Och bland den yttersta maktens läckor.
Kraven på en internationell, oberoende utredning lär inte tystna.
Bara med en sådan utredning kan berättelsen om kvinnan som ville förändra världen, och inte återvände, bli något annat än ännu en påminnelse om hur lite en människas liv är värt i Kongo.

En första upprättelse för de tusentals, och åter tusentals, namnlösa offren i massgravarnas land. En strimma hopp om att kunna bryta spiralen av straffrihet – som är Kongos verkliga förbannelse.

Zaidas vän Emelie Litsgård tittar ut genom fönstret på Kulturhuset i Stockholm. Sommaren har gått, hon har bearbetat det som har hänt. Är en starkare människa nu. Vågar se in i framtiden igen.
Hon trodde att hon hade släppt Kongo, men det var som om landet fortsatte att dra i henne.
Det nya jobbet, på Folke Bernadotteakademien, kommer att innebära resor – till Kongo.
– Kanske handlar det lite om att övervinna spöken. De dödade min vän, men det var inte Kongo som gjorde det. Inte människorna som bor där, säger hon.
Jobbet handlar om att få före detta rebellsoldater att hitta tillbaka till samhället.
– Det kommer att bli en utmaning. Men jag hör Zaidas röst som hejar på och uppmuntrar. Det måste gå att göra saker, det måste gå att få en förändring.

Vi är tillbaka under de gulnande ekarna, intill den öländska stenkyrkan, där havet skymtar över fälten.
Mamma Maria och systern Elizabeth Morseby väntade länge på att få tillbaka hela Zaida Cataláns kropp. Senare i höst tänker de gravsätta henne ändå.

Lägenheten i Stockholm är såld, tusen minnen, anteckningar och fotografier nedpackade i lådor och undanstuvade, för att kanske tas fram någon gång längre fram.
Också Maria Morsebys hus, med utsikten mot Kalmarsund och Rällaskogen, dit Zaida brukade komma för att koppla av från världen – springa, laga mat, odla jordgubbar, måla tavlor, göra yoga och bara umgås – har sålts.

Det nya huset vetter mot öster i stället för väster. Solnedgångar har bytts mot soluppgångar. Och en öppen horisont.
Platsen är om möjligt ännu vackrare.

Kyrkan är bara några hundra meter bort.

När Zaida var hemma brukade de prata om allt annat än arbete. I efterhand har det blivit påtagligt för familjen hur mycket hon hann med. Hennes förmåga att nå fram till vitt skilda människor och göra en skillnad. Avtrycken hon hann sätta.

På ett bord ligger diplomen och medaljerna från Zaidas missioner; i Palestina, Afghanistan och Kongo.
– Zaida var totalt ointresserad av sådana saker. Det var jag också innan. Men nu har de fått en helt annan betydelse. De visar att hon har gjort saker. Att hon funnits och levt, säger Maria Morseby.

I efterhand kan de inte förstå hur de klarade sig igenom våren. All kraft de lade, mitt i mardrömmen, på att kämpa för att Zaidas öde skulle bli känt. Filmbilderna, som de plågade sig igenom gång på gång för att försöka få klarhet i vad som hade hänt.

De har rest till New York och skakat hand med generalsekreteraren och framfört den ståndpunkt de haft hela tiden, som de delar med Michael Sharps familj, svenska och amerikanska UD och ett nätverk av vänner och aktivister världen över som stödjer dem i deras kamp: att FN måste tillsätta en internationell, oberoende utredning om morden.
Bara då kan sanningen komma fram. Och bara då kan deras mardröm få ett slut.
– Vi vill veta vem som gjorde det och varför. Och att de personerna straffas. Det är för Zaidas skull, men också de människor hon levde och dog för, säger Elizabeth Morseby.

Saknaden av systern är svår att beskriva med ord. Hon tar sig genom tillvaron en stund, och en dag, i taget.
– Zaida levde livet fullt ut och hade förväntat sig samma sak av oss. Det är tufft, men vi försöker bevisa för henne att vi kan.

Nio dagar före sin död re-tweetade Zaida Catalán ett citat. Tre saker i livet kan inte gömmas: solen, månen och sanningen.

Zaida Catalán finns kvar, i avtrycken hon gjorde på människor. I spåren som ligger kvar på internet.
Jag läser hennes blogg, With Love from the world.

Bilden av henne djupnar. Mer inåtvända och drömmande sidor träder fram. Det andra liv familjen talade om, sommarstugetomten på Öland hon tänkte köpa för att ha en fast punkt när FN-uppdraget tog slut. Kursen i jungiansk psykologi som hon hade sökt till sommaren. Den andra berättelsen om Zaida.

”Skuggan bakom ljuset, jag älskar det”, skriver hon i sitt sista inlägg.

En bit längre ner har hon lagt upp en dikt av den unga somaliskbrittiska poeten Warsan Shire, som slutar så här:

Later that night
I held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
and whispered
where does it hurt?

it answered
everywhere
everywhere
everywhere

Fotnot: Reportaget bygger på ett stort antal intervjuer med namngivna och hemliga källor, samt på dokument återfunna i Zaida Cataláns kvarlämnade material och från andra källor. Zaida Cataláns familj har tagit del av reportaget före publicering.

Fotograf

Reporter