ÖLAND-KINSHASA-KANANGA Det här är berättelsen om en ung kvinna som gav sig ut för att förändra världen, kom något farligt på spåren och aldrig återvände.
Den kommer att sluta under de gulnande ekarna, intill en öländsk stenkyrka, där havet skymtar över fälten.
I en grav, som ännu inte har grävts eftersom delar av kvinnans kropp fortfarande saknas.
Och i en familjs förtvivlade kamp för sanning och rättvisa.

Reporter: Staffan Lindberg • Fotograf: Urban Andersson

ent på förmiddagen den 12 mars 2017 lämnade den 36-åriga FN-experten Zaida Catalán sitt hotellrum i Kananga, huvudstad i den centrala Kasaiprovinsen i Kongo-Kinshasa. Hon satte sig bakpå en motorcykeltaxi och for söderut, på den gropiga vägen mot byn Bunkonde.
Med sig hade hon expertgruppens 34-årige koordinator, amerikanen Michael Sharp , samt en kongolesisk tolk. En grupp på sex personer, med chaufförerna.

Catalán och Sharp trodde sig ha stämt möte med ledare för Kamuina Nsapu, en milis som på kort tid blivit den kongolesiska regeringens mardröm. Målet var att ta reda på hur milisen var uppbyggd och hur den gick till väga för att rekrytera barnsoldater. I sin röda ryggsäck, intill de dubbla mobiltelefonerna, anteckningsblocken och färdkosten hade Zaida Catalán med sig behållare för att ta prover på den magiska dopvätskan som påstods kunna göra krigarna osårbara. Hon och Sharp var rädda för att den var hälsofarlig.

Klockan elva uppgav vittnen att de såg de tre motorcyklarna lämna Kananga. Nästa livstecken skulle dröja nästan sex timmar.

Zaida Catalán var bara sex år gammal när hon först insåg världens orättvisor. Att vissa levde i överflöd medan andra inget hade. Samtidigt som vi höll på att förstöra miljön på vår planet. Hon såg sin mamma i ögonen, i huset hemma i Högsby i Småland, och frågade:
– Vad kan jag göra för att jorden ska bli en bättre plats?

Flickan, vars pappa var chilensk flykting och mamma hade lämnat Stockholm som en del av gröna vågen-rörelsen, skulle snart växa upp till en orädd ung kvinna. Människor längs hennes väg skulle beskriva henne som energisk, sprudlande, varm och intelligent, även om hon också hade andra, mer inåtvända sidor. Hon utbildade sig till jurist, gjorde snabb karriär i ungdomspolitiken, blev språkrör för Grön ungdom och stod på tröskeln till Europaparlamentet – för att vid 29 års ålder lämna allt.

Zaida Catalán begav sig i stället till några av världens farligaste länder. Under några intensiva år arbetade hon för EU:s polisinsats i Afghanistan, Palestina och Kongo. Hon reste för att göra skillnad för kvinnor och barn och med en tro på att även den grövsta brottsling kunde förändras till det bättre.

Hon reste för att leva upp till det löfte hon gett sig själv som sexåring.
Och hon reste för äventyret.

På den sista Facebookbilden sitter hon med solglasögon, bakpå en motorcykeltaxi, lyckligt leende under en brännande afrikansk sol:

Livin’ la vida loca in the DRC

aida Cataláns nya uppdrag för FN:s expertgrupp i Kongo-Kinshasa hade börjat sommaren 2016. Gruppens viktigaste uppgift var att utreda personer som var aktuella för individuella sanktioner, vilket kunde innebära att de belades med reseförbud och fick sina tillgångar frusna. I praktiken handlade det om ett antal höga politiker, generaler, rebelledare och chefer för säkerhetstjänsten som på olika sätt hotade freden.

Gruppens rapport skulle skickas direkt till en kommitté underställd säkerhetsrådet i New York och oberoende av den väldiga FN-styrkan på plats, som ofta var illa sedd bland vanliga kongoleser.
Zaida Catalán var van att jobba på utsatta platser, men FN-uppdraget medförde nya risker.

När hon kom hem till jul berättade hon för familjen hur hon tvingats fly från ett möte med en krigsförbrytare, anklagad för mord och våldtäkter på barn.
Det var enda gången hennes mamma Maria Morseby någonsin hörde sin dotter säga att hon varit rädd.

Klockan tio i fem på eftermiddagen den 12 mars ringde det i 29-åriga Elizabeth Morsebys telefon i byn Rälla på Öland.
Det var hennes syster Zaida Catalán.
Hon lyfte på luren och hörde flera män som talade på ett främmande språk. Och något som liknade suckar eller andetag, som hon från första stund uppfattade kom från Zaida Catalán.
Samtalet varade i 72 sekunder. Därefter bröts det. När hon ringde upp igen fick hon inte något svar.

Systrarna stod varandra nära, men hade inte hörts på ett tag, så Elizabeth Morseby insåg att hennes nummer inte kan ha funnits bland de senast slagna och att det inte handlade om någon fickringning. Zaida Catalán befann sig i nöd.
Tillsammans med Maria Morseby letade hon upp kontaktuppgifterna till två personer på FN och slog larm.

Organisationens fredsbevarande styrkor i Kongo går under namnet Monusco och är den i särklass dyraste insatsen i sitt slag i världen. Men i hela det vidsträckta Kasaiområdet fanns vid den här tiden bara ett par hundra soldater. Hjälpen skulle dröja.

melie Litsgård, 29, som arbetade för en svensk hjälporganisation i staden Bukavu, 120 mil från Kananga, hade skickat ett meddelande till Zaida så fort hon fått höra att en svensk kvinna saknades i västra Kongo. Trots att hon inte fått något svar var hon inte orolig.

Det var så typiskt hennes vän, att befinna sig bortom all mobiltäckning.
Hemma hade de kanske aldrig mötts. Zaida Catalán hade sin bakgrund i miljörörelsen och feminismen, Emelie Litsgård i pingströrelsen och Kristdemokraterna. Men i Kongo såg de samma orättvisor, i kvinnors utsatthet och det extrema sexuella våldet.

Långt in i de mörka nätterna har de suttit uppe, druckit Pukka-te, pratat jobb och afrikansk politik och svenska bostadsrättsköp, till grodornas och syrsornas knirrande orkester.
– Zaida var alltid fylld av energi. Modig och exalterad över allt som gick att göra, säger Emelie Litsgård.

Redan nästa helg skulle vännen besöka henne igen i Bukavu, hade de bestämt.
Vid lunchtid den 13 mars fick Emelie Litsgård höra att det hade skett en attack där en utländsk kvinna och man dödats. Redan samma kväll fick hon namnet på kvinnan bekräftat: det var Zaida.
Det fanns dem som fick beskedet ännu tidigare. En medlem ur expertgruppen fick höra att Zaida Catalán och Michael Sharp var döda redan på söndagskvällen, enligt en källa.

å Öland var Elizabeth och Maria Morseby vakna dygnet runt. De valde att lita på uppgifterna från kongolesisk polis och militär, att Zaida och Michael var kidnappade. Fortsatte att hoppas.
Mot slutet blev signalerna allt mer dubbla. Kongo talade om kidnappare, FN letade gravar.

Zaida Catalán reste in i en konfliktzon, utan skydd eller eskort. Visste hon vad hon gav sig in i? Vilka mäktiga fiender hon höll på att skapa sig?
De sista veckorna hade hennes arbete blivit allt intensivare. Från sin bas i staden Goma i östra Kongo reste hon kors och tvärs med FN-flyg. Tiden var på väg att rinna ut, den 17 april skulle rapporten skickas till FN:s säkerhetsråd.

Att döma av Zaida Cataláns privata dagbok var hon något väsentligt och farligt på spåret. Så här skrev hon den 22 januari:

Spännande utveckling. Jag är faktiskt pirrig. Jag kanske faktiskt kan
sätta dit det här aset. DAMN! Jag är faktiskt helt exalterad. Om det här funkar har vi gjort mer än någon annan.

En månad senare, den 20 februari, hade hon just kommit tillbaka till Kongo efter en resa till Sverige. Klockan 8:57 på morgonen skrev hon till en vän på Facebook:

Zaida Catalán fortsatte att resa runt i Kongo och stämma möten med ministrar, oppositionspolitiker, generaler och mördare. Omgivningen slogs av hennes mod, men genom sprickorna lyste något annat igenom. Som när hon den 2 mars klockan 18:49 textade en kompis i Stockholm:

Den 8 mars landade hon och Michael Sharp i Kananga. De hade varit här en gång tidigare, i januari, för att knyta kontakter. Nu skulle de möta milisen på riktigt.

Den franska journalisten Sonia Rolley bodde på samma hotell som Catalán och Sharp de sista dagarna. De skildes åt på morgnarna och sågs igen till middagarna.
– Vi var faktiskt lyckliga över att vara där. Det kanske låter konstigt eftersom det var hemskt, men vi visste att det vi gjorde var viktigt och meningsfullt, säger hon.

ilmen som visade morden på Zaida Catalán och Michael Sharp föreföll vara tagen med en skakig mobilkamera och var lite mer än sex minuter lång. Den började med att en grupp milismän, med röda huvudband och gevär, vandrade lugnt med FN-experterna över ett fält.
Utlänningarna gick barfota. De saknade sina ryggsäckar, smycken och klockor. Och tolken och de tre chaufförerna syntes inte till.

Zaida Catalán bar ljus skjorta och blå byxor och gick tyst framför sin kollega. Varken kläder eller fötter var smutsiga, så de kunde inte ha gått särskilt långt. Michael Sharp samtalade med männen. Han anmärkte på att de hade många vapen. Männen lovade att peka ut massgravar.
– Vi väntar på ledaren, den store ledaren, sa en av dem.

De kom fram till en skogsdunge och fick instruktioner om att sätta sig ner. Båda lydde.
Nu hände flera saker i snabb följd. Filmen fick bättre kvalitet, som om någon tagit bort ett filter. Männen som befunnit sig runt Zaida Catalán och Michael Sharp avlägsnade sig hastigt, men hann bara ett par steg.
En mördare, utanför bild, sköt mot Michael Sharp. Zaida Catalán försökte kasta sig undan, men sköts sekunden därpå även hon.
En röst gav mekaniska order på franska och lingala:
– Tirer! Tirer, lisusu! (”Skjut!, skjut igen!”)
Två skott, tre skott. Fyra.
Dammet yrde.
Zaida Catalán och Michael Sharp låg döda på marken, ungefär en och en halv meter från varandra.
– I den store ledarens namn, i den store ledarens namn… Vi tillhör Kamuina Nsapu… När ni kommer och tvingar oss att agera ondskefullt dör ni, sa en av männen.

Natten till den 29 mars bankade två polismän på dörren till huset på Öland. Sexton dagar av väntan, av vad mamma Maria Morseby skulle beskriva som att stiga ner i dödsskuggans dal, var över.
Ljuset som fortsatt att brinna varje timme, minut och sekund hade slutligen släckts.

Graven hade hittats nära byn Moyo Musuila. Zaida Catalán var till skillnad från sin kollega halshuggen. Huvudet saknades. Hon identifierades genom sina kläder och tatueringen på underarmen:
Per aspera ad astra – genom svårigheter mot stjärnorna

arför mördades Zaida Catalán?
Berättelsen sammanfaller i tid med två brytpunkter i Kongo-Kinshasas samtidshistoria: president Joseph Kabila vägran att utlysa val. Och Kamuina Nsapu-milisens framväxt.
Det är här vi måste börja.

Bland utländska diplomater och biståndsarbetare i huvudstaden sågs Joseph Kabila till en början som Kongos minsta problem. Hans armé anklagades visserligen för grova övergrepp. Men i ett land av mördarmiliser, massvåldtäkter och bottenlös fattigdom var alternativen till Kabila, som var med och störtade den tidigare diktatorn Mobutu Sese Seko , få.

De senaste åren hade förtrycket förvärrats och dussintals obeväpnade demonstranter dödats på Kinshasas gator. Journalister och aktivister försvunnit. Den 20 december 2016 skulle Kabila lämna ifrån sig makten, enligt landets konstitution. Men den i dag 46-årige presidenten vägrade att utlysa val och föreföll i stället försöka göra sig till diktator på livstid.
Vreden växte. Inte minst i den upproriska och fattiga Kasairegionen, vars invånare länge upplevt sig vara försummade.

När den traditionelle ledaren Kamuina Nsapu dödades av säkerhetsstyrkor i augusti 2016 exploderade våldet. Den nya milisen, som bar den dödes namn, attackerade skoningslöst olika symboler för staten. Polisstationer, myndighetskontor – till och med flygplatsen i staden Kananga. Kriget spred sig som en skogsbrand genom det fram till nu fredliga området.

Enligt en FN-rapport var mer än hälften av den nya milisens krigare barn. Pojkar och flickor lockades i tusental, i en omfattning som ingen tidigare sett i Kongo-Kinshasa. De yngsta var fem år.
Barnen kunde utlovas pengar till mat och skola. I mystiska ritualer, runt heliga eldar, genomgick de dopet till krigare. En höna kunde offras, blod drickas. Flera rapporter talade om att de gavs droger och en magisk vätska som skulle göra dem osårbara.
Barnen gick ut för att döda och dödas.

Inte heller vännen Emelie Litsgård hade kunnat föreställa sig det otänkbara som hänt. Hon planerade hela tiden för att hon och Zaida skulle ses och prata om kidnappningen och allt vännen varit med om. Efteråt var det som att händelsen kastade nytt ljus över utsattheten som hon befann sig i. Frustrationen och besvikelsen över situationen i landet växte och det kändes det som en befrielse att få åka hem.

Hon tillbringade dagarna i ett sommarvackert Stockholm, vilade ut och sökte upp en psykolog för att bearbeta det hon varit med om.
I mardrömmarna gjorde Kongo sig fortfarande påmint.

Själv satt jag på min redaktion och kunde inte släppa mordfilmen. Bilderna var vidriga, och ändå nödvändiga att dröja vid.
Att två FN-experter hade mördats i sin tjänst saknade motstycke i Kongo och i världen i modern tid. Ändå hade händelsen väckt ganska lite uppmärksamhet i Sverige. Efter den stora uppslutningen på den öppna begravningen i Kalmars domkyrka var det tyst.

Filmen visades av den kongolesiska regeringen för Kinshasas presskår den 24 april, varpå den snabbt spreds på internet. Förövarna var enligt informationsminister Lambert Mendes ”terrorister” som måste utplånas. Tvivlen som hopats under veckorna efter kropparna hittats var i hans ögon skingrade, mysteriet löst, case closed.

Filmen klargjorde visserligen att det aldrig handlat om någon kidnappning och att händelseförloppet var väldigt snabbt.
Ändå kändes bilderna märkligt regisserade. Inga barnsoldater syntes till. De röda huvudbanden på männens huvud tycktes lite för nya och kläderna för fina för att sitta på fattiga bybor, utan tillgång till tvättmaskin. Likaså kameran de hade filmat med. Männen talade språket som används i området, tshiluba. Men när order gavs om att skjuta gick de över till franska och lingala. Statsmaktens och arméns, snarare än bymilisens, språk.

Några metadata som kunde avslöja hur och var filmen tagits fanns inte. Men den franska internationella radion RFI lät göra en språkanalys, där dialogen mellan milismännen översattes:

Tala vänligt med dem, annars kanske de vill gå!
Idiot!
Var säker på att hålla koll på den här kvinnan!

Vissa av personerna gjorde grova språkfel och tycktes inte ha tshiluba som modersmål, enligt RFI:s analys. Något som tydde på att det handlade om personer utifrån snarare än lokala rebeller.
Två grupper framträdde, en som interagerade med Zaida Catalán och Michael Sharp och som betedde sig som personer från milisen förväntas göra. Och en grupp som uppträdde som militärer och lydde order, som aldrig syntes i bild.
En av männen säger, enligt RFI:
Vem försöker ni få oss till genom det här scenariot ni spelar upp? Ni sa i Bunkonde att de här vapnen inte skulle skjuta.
Statisterna och utförarna.
Det var något i historien om Zaida Cataláns död som inte stämde.