Den unga FN-svenskan Zaida Catalán sätter sig på en motorcykel och åker iväg – mot sin egen död.
Kongolesiska myndigheter anklagar snabbt en milis av barnsoldater för mordet och inleder en rättegång, medan FN lägger locket på.
Aftonbladet tar del av Zaida Cataláns hemliga dagboksanteckningar och reser i hennes fotspår.
Vi möter modiga vittnen, som vägrar att låta sig tystas. Och upptäcker hur den officiella versionen faller samman på punkt efter punkt.
Fram träder en historia om ockultism och mörka riter. Om jakten på diamanter och ett maktspel på högsta nivå, i ett land där sanningen väger lätt – och där ett människoliv alltid är till salu.

ÖLAND-KINSHASA-KANANGA Det här är berättelsen om en ung kvinna som gav sig ut för att förändra världen, kom något farligt på spåren och aldrig återvände.
Den kommer att sluta under de gulnande ekarna, intill en öländsk stenkyrka, där havet skymtar över fälten.
I en grav, som ännu inte har grävts eftersom delar av kvinnans kropp fortfarande saknas.
Och i en familjs förtvivlade kamp för sanning och rättvisa.

Reporter: Staffan LindbergFotograf: Urban Andersson

S

ent på förmiddagen den 12 mars 2017 lämnade den 36-åriga FN-experten Zaida Catalán sitt hotellrum i Kananga, huvudstad i den centrala Kasaiprovinsen i Kongo-Kinshasa. Hon satte sig bakpå en motorcykeltaxi och for söderut, på den gropiga vägen mot byn Bunkonde.
Med sig hade hon expertgruppens 34-årige koordinator, amerikanen Michael Sharp , samt en kongolesisk tolk. En grupp på sex personer, med chaufförerna.

Catalán och Sharp trodde sig ha stämt möte med ledare för Kamuina Nsapu, en milis som på kort tid blivit den kongolesiska regeringens mardröm. Målet var att ta reda på hur milisen var uppbyggd och hur den gick till väga för att rekrytera barnsoldater. I sin röda ryggsäck, intill de dubbla mobiltelefonerna, anteckningsblocken och färdkosten hade Zaida Catalán med sig behållare för att ta prover på den magiska dopvätskan som påstods kunna göra krigarna osårbara. Hon och Sharp var rädda för att den var hälsofarlig.

Klockan elva uppgav vittnen att de såg de tre motorcyklarna lämna Kananga. Nästa livstecken skulle dröja nästan sex timmar.

Framför Zaida färdades även Michael på en motorcykel. Bilden är en av de sista Zaida tog med sin kamera.

Zaida Catalán var bara sex år gammal när hon först insåg världens orättvisor. Att vissa levde i överflöd medan andra inget hade. Samtidigt som vi höll på att förstöra miljön på vår planet. Hon såg sin mamma i ögonen, i huset hemma i Högsby i Småland, och frågade:
– Vad kan jag göra för att jorden ska bli en bättre plats?

Flickan, vars pappa var chilensk flykting och mamma hade lämnat Stockholm som en del av gröna vågen-rörelsen, skulle snart växa upp till en orädd ung kvinna. Människor längs hennes väg skulle beskriva henne som energisk, sprudlande, varm och intelligent, även om hon också hade andra, mer inåtvända sidor. Hon utbildade sig till jurist, gjorde snabb karriär i ungdomspolitiken, blev språkrör för Grön ungdom och stod på tröskeln till Europaparlamentet – för att vid 29 års ålder lämna allt.

Zaida Catalán begav sig i stället till några av världens farligaste länder. Under några intensiva år arbetade hon för EU:s polisinsats i Afghanistan, Palestina och Kongo. Hon reste för att göra skillnad för kvinnor och barn och med en tro på att även den grövsta brottsling kunde förändras till det bättre.

Hon reste för att leva upp till det löfte hon gett sig själv som sexåring.
Och hon reste för äventyret.

selfiezaidaPå den sista Facebookbilden sitter hon med solglasögon, bakpå en motorcykeltaxi, lyckligt leende under en brännande afrikansk sol:

Livin’ la vida loca in the DRC

Z

aida Cataláns nya uppdrag för FN:s expertgrupp i Kongo-Kinshasa hade börjat sommaren 2016. Gruppens viktigaste uppgift var att utreda personer som var aktuella för individuella sanktioner, vilket kunde innebära att de belades med reseförbud och fick sina tillgångar frusna. I praktiken handlade det om ett antal höga politiker, generaler, rebelledare och chefer för säkerhetstjänsten som på olika sätt hotade freden.

Gruppens rapport skulle skickas direkt till en kommitté underställd säkerhetsrådet i New York och oberoende av den väldiga FN-styrkan på plats, som ofta var illa sedd bland vanliga kongoleser.
Zaida Catalán var van att jobba på utsatta platser, men FN-uppdraget medförde nya risker.

När hon kom hem till jul berättade hon för familjen hur hon tvingats fly från ett möte med en krigsförbrytare, anklagad för mord och våldtäkter på barn.
Det var enda gången hennes mamma Maria Morseby någonsin hörde sin dotter säga att hon varit rädd.

Klockan tio i fem på eftermiddagen den 12 mars ringde det i 29-åriga Elizabeth Morsebys telefon i byn Rälla på Öland.
Det var hennes syster Zaida Catalán.
Hon lyfte på luren och hörde flera män som talade på ett främmande språk. Och något som liknade suckar eller andetag, som hon från första stund uppfattade kom från Zaida Catalán.
Samtalet varade i 72 sekunder. Därefter bröts det. När hon ringde upp igen fick hon inte något svar.

Samtalsloggen visar sista samtalet från Zaida. Därefter följer flera samtal som inte besvaras. Klockslagen visas i svensk tid.

Systrarna stod varandra nära, men hade inte hörts på ett tag, så Elizabeth Morseby insåg att hennes nummer inte kan ha funnits bland de senast slagna och att det inte handlade om någon fickringning. Zaida Catalán befann sig i nöd.
Tillsammans med Maria Morseby letade hon upp kontaktuppgifterna till två personer på FN och slog larm.

Organisationens fredsbevarande styrkor i Kongo går under namnet Monusco och är den i särklass dyraste insatsen i sitt slag i världen. Men i hela det vidsträckta Kasaiområdet fanns vid den här tiden bara ett par hundra soldater. Hjälpen skulle dröja.

Emelie Litsgård
E

melie Litsgård, 29, som arbetade för en svensk hjälporganisation i staden Bukavu, 120 mil från Kananga, hade skickat ett meddelande till Zaida så fort hon fått höra att en svensk kvinna saknades i västra Kongo. Trots att hon inte fått något svar var hon inte orolig.

Det var så typiskt hennes vän, att befinna sig bortom all mobiltäckning.
Hemma hade de kanske aldrig mötts. Zaida Catalán hade sin bakgrund i miljörörelsen och feminismen, Emelie Litsgård i pingströrelsen och Kristdemokraterna. Men i Kongo såg de samma orättvisor, i kvinnors utsatthet och det extrema sexuella våldet.

Långt in i de mörka nätterna har de suttit uppe, druckit Pukka-te, pratat jobb och afrikansk politik och svenska bostadsrättsköp, till grodornas och syrsornas knirrande orkester.
– Zaida var alltid fylld av energi. Modig och exalterad över allt som gick att göra, säger Emelie Litsgård.

Redan nästa helg skulle vännen besöka henne igen i Bukavu, hade de bestämt.
Vid lunchtid den 13 mars fick Emelie Litsgård höra att det hade skett en attack där en utländsk kvinna och man dödats. Redan samma kväll fick hon namnet på kvinnan bekräftat: det var Zaida.
Det fanns dem som fick beskedet ännu tidigare. En medlem ur expertgruppen fick höra att Zaida Catalán och Michael Sharp var döda redan på söndagskvällen, enligt en källa.

Elizabeth och Maria Morseby
P

å Öland var Elizabeth och Maria Morseby vakna dygnet runt. De valde att lita på uppgifterna från kongolesisk polis och militär, att Zaida och Michael var kidnappade. Fortsatte att hoppas.
Mot slutet blev signalerna allt mer dubbla. Kongo talade om kidnappare, FN letade gravar.

Zaida Catalán reste in i en konfliktzon, utan skydd eller eskort. Visste hon vad hon gav sig in i? Vilka mäktiga fiender hon höll på att skapa sig?
De sista veckorna hade hennes arbete blivit allt intensivare. Från sin bas i staden Goma i östra Kongo reste hon kors och tvärs med FN-flyg. Tiden var på väg att rinna ut, den 17 april skulle rapporten skickas till FN:s säkerhetsråd.

Att döma av Zaida Cataláns privata dagbok var hon något väsentligt och farligt på spåret. Så här skrev hon den 22 januari:

Spännande utveckling. Jag är faktiskt pirrig. Jag kanske faktiskt kan
sätta dit det här aset. DAMN! Jag är faktiskt helt exalterad. Om det här funkar har vi gjort mer än någon annan.

En månad senare, den 20 februari, hade hon just kommit tillbaka till Kongo efter en resa till Sverige. Klockan 8:57 på morgonen skrev hon till en vän på Facebook:

Zaida Catalán fortsatte att resa runt i Kongo och stämma möten med ministrar, oppositionspolitiker, generaler och mördare. Omgivningen slogs av hennes mod, men genom sprickorna lyste något annat igenom. Som när hon den 2 mars klockan 18:49 textade en kompis i Stockholm:

Den 8 mars landade hon och Michael Sharp i Kananga. De hade varit här en gång tidigare, i januari, för att knyta kontakter. Nu skulle de möta milisen på riktigt.

Den franska journalisten Sonia Rolley bodde på samma hotell som Catalán och Sharp de sista dagarna. De skildes åt på morgnarna och sågs igen till middagarna.
– Vi var faktiskt lyckliga över att vara där. Det kanske låter konstigt eftersom det var hemskt, men vi visste att det vi gjorde var viktigt och meningsfullt, säger hon.

F

ilmen som visade morden på Zaida Catalán och Michael Sharp föreföll vara tagen med en skakig mobilkamera och var lite mer än sex minuter lång. Den började med att en grupp milismän, med röda huvudband och gevär, vandrade lugnt med FN-experterna över ett fält.
Utlänningarna gick barfota. De saknade sina ryggsäckar, smycken och klockor. Och tolken och de tre chaufförerna syntes inte till.

Zaida Catalán bar ljus skjorta och blå byxor och gick tyst framför sin kollega. Varken kläder eller fötter var smutsiga, så de kunde inte ha gått särskilt långt. Michael Sharp samtalade med männen. Han anmärkte på att de hade många vapen. Männen lovade att peka ut massgravar.
– Vi väntar på ledaren, den store ledaren, sa en av dem.

De kom fram till en skogsdunge och fick instruktioner om att sätta sig ner. Båda lydde.
Nu hände flera saker i snabb följd. Filmen fick bättre kvalitet, som om någon tagit bort ett filter. Männen som befunnit sig runt Zaida Catalán och Michael Sharp avlägsnade sig hastigt, men hann bara ett par steg.
En mördare, utanför bild, sköt mot Michael Sharp. Zaida Catalán försökte kasta sig undan, men sköts sekunden därpå även hon.
En röst gav mekaniska order på franska och lingala:
– Tirer! Tirer, lisusu! (”Skjut!, skjut igen!”)
Två skott, tre skott. Fyra.
Dammet yrde.
Zaida Catalán och Michael Sharp låg döda på marken, ungefär en och en halv meter från varandra.
– I den store ledarens namn, i den store ledarens namn… Vi tillhör Kamuina Nsapu… När ni kommer och tvingar oss att agera ondskefullt dör ni, sa en av männen.

Natten till den 29 mars bankade två polismän på dörren till huset på Öland. Sexton dagar av väntan, av vad mamma Maria Morseby skulle beskriva som att stiga ner i dödsskuggans dal, var över.
Ljuset som fortsatt att brinna varje timme, minut och sekund hade slutligen släckts.

Graven hade hittats nära byn Moyo Musuila. Zaida Catalán var till skillnad från sin kollega halshuggen. Huvudet saknades. Hon identifierades genom sina kläder och tatueringen på underarmen:
Per aspera ad astra – genom svårigheter mot stjärnorna

V

arför mördades Zaida Catalán?
Berättelsen sammanfaller i tid med två brytpunkter i Kongo-Kinshasas samtidshistoria: president Joseph Kabila vägran att utlysa val. Och Kamuina Nsapu-milisens framväxt.
Det är här vi måste börja.

Joseph Kabila (FOTO: AP)

Bland utländska diplomater och biståndsarbetare i huvudstaden sågs Joseph Kabila till en början som Kongos minsta problem. Hans armé anklagades visserligen för grova övergrepp. Men i ett land av mördarmiliser, massvåldtäkter och bottenlös fattigdom var alternativen till Kabila, som var med och störtade den tidigare diktatorn Mobutu Sese Seko , få.

De senaste åren hade förtrycket förvärrats och dussintals obeväpnade demonstranter dödats på Kinshasas gator. Journalister och aktivister försvunnit. Den 20 december 2016 skulle Kabila lämna ifrån sig makten, enligt landets konstitution. Men den i dag 46-årige presidenten vägrade att utlysa val och föreföll i stället försöka göra sig till diktator på livstid.
Vreden växte. Inte minst i den upproriska och fattiga Kasairegionen, vars invånare länge upplevt sig vara försummade.

Presidentens beslut att inte utlysa val ledde till vilda protester i Kinshasa 2016. (FOTO: AP)

När den traditionelle ledaren Kamuina Nsapu dödades av säkerhetsstyrkor i augusti 2016 exploderade våldet. Den nya milisen, som bar den dödes namn, attackerade skoningslöst olika symboler för staten. Polisstationer, myndighetskontor – till och med flygplatsen i staden Kananga. Kriget spred sig som en skogsbrand genom det fram till nu fredliga området.

Enligt en FN-rapport var mer än hälften av den nya milisens krigare barn. Pojkar och flickor lockades i tusental, i en omfattning som ingen tidigare sett i Kongo-Kinshasa. De yngsta var fem år.
Barnen kunde utlovas pengar till mat och skola. I mystiska ritualer, runt heliga eldar, genomgick de dopet till krigare. En höna kunde offras, blod drickas. Flera rapporter talade om att de gavs droger och en magisk vätska som skulle göra dem osårbara.
Barnen gick ut för att döda och dödas.

Inte heller vännen Emelie Litsgård hade kunnat föreställa sig det otänkbara som hänt. Hon planerade hela tiden för att hon och Zaida skulle ses och prata om kidnappningen och allt vännen varit med om. Efteråt var det som att händelsen kastade nytt ljus över utsattheten som hon befann sig i. Frustrationen och besvikelsen över situationen i landet växte och det kändes det som en befrielse att få åka hem.

Hon tillbringade dagarna i ett sommarvackert Stockholm, vilade ut och sökte upp en psykolog för att bearbeta det hon varit med om.
I mardrömmarna gjorde Kongo sig fortfarande påmint.

Själv satt jag på min redaktion och kunde inte släppa mordfilmen. Bilderna var vidriga, och ändå nödvändiga att dröja vid.
Att två FN-experter hade mördats i sin tjänst saknade motstycke i Kongo och i världen i modern tid. Ändå hade händelsen väckt ganska lite uppmärksamhet i Sverige. Efter den stora uppslutningen på den öppna begravningen i Kalmars domkyrka var det tyst.

Filmen visades av den kongolesiska regeringen för Kinshasas presskår den 24 april, varpå den snabbt spreds på internet. Förövarna var enligt informationsminister Lambert Mendes ”terrorister” som måste utplånas. Tvivlen som hopats under veckorna efter kropparna hittats var i hans ögon skingrade, mysteriet löst, case closed.

Filmen klargjorde visserligen att det aldrig handlat om någon kidnappning och att händelseförloppet var väldigt snabbt.
Ändå kändes bilderna märkligt regisserade. Inga barnsoldater syntes till. De röda huvudbanden på männens huvud tycktes lite för nya och kläderna för fina för att sitta på fattiga bybor, utan tillgång till tvättmaskin. Likaså kameran de hade filmat med. Männen talade språket som används i området, tshiluba. Men när order gavs om att skjuta gick de över till franska och lingala. Statsmaktens och arméns, snarare än bymilisens, språk.

Några metadata som kunde avslöja hur och var filmen tagits fanns inte. Men den franska internationella radion RFI lät göra en språkanalys, där dialogen mellan milismännen översattes:

Tala vänligt med dem, annars kanske de vill gå!
Idiot!
Var säker på att hålla koll på den här kvinnan!

Vissa av personerna gjorde grova språkfel och tycktes inte ha tshiluba som modersmål, enligt RFI:s analys. Något som tydde på att det handlade om personer utifrån snarare än lokala rebeller.
Två grupper framträdde, en som interagerade med Zaida Catalán och Michael Sharp och som betedde sig som personer från milisen förväntas göra. Och en grupp som uppträdde som militärer och lydde order, som aldrig syntes i bild.
En av männen säger, enligt RFI:
Vem försöker ni få oss till genom det här scenariot ni spelar upp? Ni sa i Bunkonde att de här vapnen inte skulle skjuta.
Statisterna och utförarna.
Det var något i historien om Zaida Cataláns död som inte stämde.

F

lygplanshjulen dunsar ner på landningsbanan på Kinshasas internationella flygplats en av de sista dagarna i augusti. I tre månader har vi väntat på att få visum. Det har varit oräkneliga besök på Kongo-Kinshasas ambassad på Lidingö, papper att skriva under och pengar att betala. Visumavgift, multipla inresor-avgift, journalistavgift och ackrediteringsavgift. Sammanlagt över elvatusen kronor.
Jag har tillbringat en sömnlös flygplansnatt med att läsa igenom den hemliga, men snabbt läckta, FN-rapporten om morden. Vid sidan av kongolesiska myndigheter utreds brotten också av svensk och amerikansk polis. Men utan samarbete med Kongo har båda utredningarna i praktiken snabbt kört fast.

Inte heller FN-utredningen, ledd av en pensionerad amerikansk diplomat, kommer särskilt långt. Det konstateras att experterna bestämde sig för att resa till Bunkonde så sent som den 11 mars, efter att ha mött en grupp män som påstod sig tillhöra milisen. De stoppades dagen därpå nära byn Moyo Musuila efter att milisen beskjutit dem och skadat en av chaufförerna. Någon exakt, eller ens ungefärlig, tidpunkt för morden slås aldrig fast.

De har utelämnat viktiga uppgifter som går emot den kongolesiska regeringens linje. Deras slutsatser är ett skämt.” FN-expert

Trots det är slutsatserna förvånansvärt långt dragna. Man skriver att milisen ”antagligen” gjorde det. Att FN:s respons, inklusive den sena sökinsatsen, varit bra. Och även om man uppger att experternas agerande inte orsakade morden är det tydligt att en stor del av skulden ändå läggs på de döda. På att de bröt mot FN:s säkerhetsrutiner och reste till en alltför farlig plats, utan eskort. Det påpekas att en FN-polis som bodde på samma hotell uppfattat det som att Catalán uppträdde ”extremt nervöst” timmarna före avfärd. För att kunna rekrytera mer erfarna experter i framtiden rekommenderar utredarna bland annat att de ska få flyga till och från Kongo i business class.
– De har utelämnat viktiga uppgifter som går emot den kongolesiska regeringens linje. Deras slutsatser är ett skämt, sa en tidigare FN-expert till mig kort före resan.

 



J

ag ställer den enda FN-utredningen om morden mot ett helt annat dokument.
En hemlig rapport från den 12 november 2016. En delegation från säkerhetsrådet i New York var den dagen på besök i Kinshasa för att möta president Kabila. Det brittiska sändebudet frågade försynt presidenten om han, i trots mot konstitutionen, tänkte ställa upp i ett tredje val. Det franska dristade sig till att ta upp trakasserierna mot en oberoende radiostation. Den inlindade kritiken fick Joseph Kabila att ilskna till. FN borde lyssna och lära, inte föreläsa, dundrade han. Den dåliga stämningen skriker genom resten av rapporten.

Det blir tydligt att FN-missionen i Kongo hängde på en skör tråd.
Hela den jätteorganisation där tusen och åter tusen officerare och tjänstemän från hela världen hade gjort karriär, en stat i staten, med en budget kongolesiska myndigheter bara kan drömma om, riskerade att få packa ihop och resa hem.

När Catalán och Sharp försvann var förhandlingarna om en förlängning inne i ett kritiskt skede. FN fruktade att USA skulle dra ur sin finansiering eller att Kongos regering skulle sätta sig på tvären.
Det tog fyra dagar innan den minimala FN-styrkan i Kananga fick förstärkning. Därefter valde man att söka på andra platser än det område där de faktiskt hade försvunnit, och där trovärdiga uppgiftslämnare hade meddelat, och till och med lämnat in en skiss på, att de låg begravda.
FN ville inte riskera att störa förhandlingarna genom att gå ut med dödsbudet i förtid, uppger en källa i Kinshasa.
Det är en hård anklagelse, som inte går att bekräfta.
Tre dagar efter kropparna hittats röstade säkerhetsrådet igenom FN-insatsens förnyade mandat. Minskningen av soldater blev betydligt mindre än de flesta hade fruktat.

Genom flygplansfönstret anar vi den väldiga Kongofloden flyta förbi, brun och fylld av sediment. Flodens ström är så stark att sötvattnet ska pressas tjugo mil ut till havs. Det är avvattningen från ett till stora delar väglöst jätteland av regnskogar, berg och sjöar. Av en nästan ofattbar naturlig skönhet och extremt våld.
Våra pass stämplas och vi vinkas igenom, ut mot gatans ångande vägg av värme.

Sex månader har gått sedan mordet. Presidenten har ännu inte utlyst något val. Kinshasa har skakats av dödsskjutningar, upplopp och plundringar. Landets redan bräckliga ekonomi är i fritt fall. Valutan har tappat en tredjedel i värde och generalstrejker har paralyserat landet. Kabila använder våldet i Kasai som skäl till att skjuta på valen och skickar samtidigt in tusentals nya soldater in i området i en mardrömsspiral till synes utan slut.

V

i tar in på ett av Kinshasas finaste hotell. Polis patrullerar utanför på gatan, men varken ljudet av protesterna eller lukten av brända bildäck når hit. Runtomkring oss förs lågmälda samtal i lounger och barer. Vita män, utsända av utländska gruvbolag, möter lokala politiker. Prostituerade väntar på sina kunder. Business as usual.
Även Zaida Catalán stämde möten med sina källor här.

Jag följer i hennes fotspår, tar del av hennes research. Det är material som räddats efter henne i dator och telefon, i molntjänster och backuper. Anteckningar, artiklar, intervjuer och protokoll. Telefonnumren till männen, alltid män, som riskerade sanktioner. Zaida Catalán är död, men blir min viktigaste källa och hjälp.

Bilder på milisens vapen från Cataláns egen mobiltelefon.

Några namn återkommer ständigt. Det är personer som hon hade telefonkontakt eller möten med de sista veckorna och dagarna. Som rörde sig i samma område och visste att också hon fanns där och som kan ha varit informerade om färdvägen den 12 mars.

Där finns de höga militärerna. Befäl som tidigare stridit i östra Kongo och nu hastigt flyttas till den nya konfliktzonen i Kasai. Män som anklagats för att ha ägnat de senaste tjugo åren åt plundring och som uppges ha fört befäl över några av de värsta mördarna, men som aldrig straffats. Jag låter fingret löpa ner längs listan på namn på höga militärer och noterar några av dem:
Eric Ruhorimbere .
Emmanuel Lombe Bangwanga .
Isaac Safari .

Där finns guvernören, som drev på för att Kamuina Nsapus traditionelle ledare skulle dödas, vilket blev gnistan som startade kriget. En man som utreddes för att få en plats på sanktionslistan och som sedan i mars av okänd anledning befunnit sig i Kinshasa.
Alex Kande

I maj beslutade EU att införa sanktioner mot nio kongolesiska politiker och militära ledare som ett svar på allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Jag återfinner fem av dem i Zaida Cataláns telefonbok.

Informationsminister Lambert Mende.
V

i vill resa vidare till staden Kananga, utgångspunkten för Zaida Cataláns sista resa. Men bara en person i Kinshasa kan ge oss det särskilda tillstånd som krävs: informationsminister Lambert Mende . Efter att ha genomsökts av vakter med automatkarbiner och skottsäkra västar och lämnat ifrån oss dator och telefon visas vi in på hans kontor.

Allt är skinande rent. Möblerna så blanka att man kan spegla sig i dem.
Den kongolesiska regeringens talesperson, klädd i välsittande kostym, ber oss att slå oss ner.
– Ni vill till Kasai? Det är något lugnare där än innan. Med det riktiga Kamuina Nsapu har vi inte längre några bekymmer. Problemen är de andra gängen. Yrkeskriminella, lokal maffia, terrorister som försöker att skapa kaos. Diamantsmugglare.
Han tar en paus, signalerar att han är redo för mina frågor.

Jag vill kräva honom på svar om FN:s anklagelser om ”oproportionerligt våld” från Kongos armé. Om regeringens egna skräckmiliser, som mördar och bränner ner byar. Om de över åttio massgravar som hittats i Kasai. Jag ser fotografierna som återfanns i Zaidas telefon framför mig. Gravar så ytligt grävda att händer sticker upp ur jorden, som drunknande på ett hav.

Bild på massgrav från Cataláns telefon.

Men vi är beroende av ministerns välvilja.
Så i stället säger jag:
– Det måste vara svårt för era soldater att föra krig mot barn.
Han drar efter andan. Ögonen blinkar till.
– Mycket.
Ministern för händerna mot varandra:
– Sedan har vi den tråkiga historien om er kvinnliga landsman. Mademoiselle Catalán.

Filmen är hemsk, men vi bestämde vi oss för att visa den av två skäl. Dels för att sätta punkt för de envisa, och för oss obehagliga anklagelserna om att vi…”

Han beklagar att hon och Sharp inte informerade lokala myndigheter att de kommit till Kasaiområdet, så att de kunde ha erbjudits skydd. Det stämmer inte, flera möten och telefonsamtal med politiker och militärer i Kananga finns dokumenterade fram till den 12 mars. Många kände till deras resa.
Jag pressar samman läpparna, tänker på tillståndet.

Ministern har kallats en ”mästerlig manipulatör”. Jag kommer på mig själv med att gilla honom.
Han är både intelligent och älskvärd. Men han är också en del av landets maktelit och en av dem som i maj fick sanktioner riktade mot sig.
Minister Mende uppger att regeringen kom över de rörliga bilderna på morden efter att ha gripit filmaren, som redan hade börjat sprida materialet på Kanangas gator.
– Filmen är hemsk, men vi bestämde vi oss för att visa den av två skäl. Dels för att sätta punkt för de envisa, och för oss obehagliga anklagelserna om att vi…
Han ler som för att understryka det absurda.
– … Kongos regering… på något sätt skulle vara inblandad. Dessutom ville vi få allmänhetens hjälp att identifiera gärningsmännen.

Efter att än en gång ha påpekat att det nu råder fred med milisen säger ministern att mördarna inte var riktiga Kamuina Nsapu:
– Det var drogade banditer som ville komma över diamanter, som hamnat i konflikt med en lokal ledare.
Han reser sig, som för att signalera att intervjun är slut.
– Voilà. Där har ni sanningen.

Ytterligare bilder från Cataláns telefon på milisen Kamuina Nsapu

Nej, det är inte sanningen. Bara en mer gångbar version av den. Full av halvsanningar och lögner, men liksom sin budbärare tillräckligt putsad för att utländska diplomater ska kunna säga: det är den kongolesiska regeringens version, exakt vad som hände får vi väl aldrig veta…
Gruvföretagen kan fortsätta att komma, biståndsmiljarderna strömma in.
Vi leds ut genom det skinande rena kontoret.
Massgravarna är långt borta.

Ett par dagar förflyter, medan vi väntar på besked om resan till Kananga. Blicken vandrar mellan mobilen och den mosaikklädda poolen, där ett par franska affärsmän med väldiga magar dåsar intill sina köpta flickvänner. Gamla världshits varvas med kubansk och kongolesisk musik. Slöa servitörer bär ut kaffe, coca-cola och sprit.
Klockan fem minuter över elva på kvällen plingar det till på Whatsapp. Inställsamheten har betalat sig, ministern ger grönt ljus.

FOTO: AP
V

i lämnar Kinshasa med sina stinkande avgaser och kakafoni av tutor. Av utmärglade gatuförsäljare och biffiga poliser, som med skjutvapen och tårgas väntar på nästa revolt. Tar oss genom kaoset på inrikesterminalen på Kinshasas flygplats, byggd av belgarna för sextio år sedan, knappt underhållen, där en man sliter åt sig min väska och börjar vira varv efter varv med tejp, för att minuten senare aggressivt hålla fram handen:
– Betala! Betala! Betala!

I säkerhetskontrollen stoppas fotografens handbagage, det påstås att några batterier skulle ha checkats in. En av de anställda skojar lite inövat och antyder att han ändå kan tänka sig att släppa igenom väskan. Böjer fram huvudet och säger sedan med den där lite lätt viskande rösten som vi snart ska känna igen så väl:
– Vi har hjälpt er, nu får ni hjälpa oss.
Och om man inte låtsas höra, med högre röst:
– Kan ni inte ge oss något?
Och om man ändå inte hör:
– Monsieur, något litet bara!
De pekar mot taxfreebutiken, vill ha en flaska Johnnie Walker. Vi ger tio dollar.

Rikedomarna som president Kabila och hans familj har samlat på sig under de sexton åren vid makten är ofantliga. Affärsimperiet består av ett 70-tal företag med tentakler in i hela landets ekonomi. Enligt Congo research group i New York har familjens företag genererat hundratals miljoner dollar i vinst sedan Kabila kom till makten.
Landet plundras, så som diktatorn Mobutu Sese Seko plundrade det före honom.
Och belgarna dessförinnan.

Kongos fotbollslandslag har tagit vårt flygplan och rest till Tunisien. Ersättningsplanet blir sju timmar försenat. En regeringsdelegation dricker Laurent-Perrier-champagne, importerad från Frankrike, medan solen går ner över deras fattiga landsmän tiotusen meter ner.
Jag följer floders konturer. Ser eldar tändas i skymningen, som de gjort i hundratusentals år. Vägar som blir till stigar för att försvinna ut i ingenting.
Här slutar spåren av Zaida Catalán.

Bild från Zaida Cataláns mobiltelefon, tagen i Kananga. Mannen till höger är Michael Sharp.

Miljontals kongoleser har dött i konflikter under de senaste tjugo åren. Det handlar om osynliga krig, utan flygplan och artilleri och andra moderna vapen, i byar dit inga journalister eller hjälparbetare når.

Det finns dem som påstår att det vilar en naturens förbannelse över Kongo. Att landet helt enkelt är för rikt. Varje gång världen har behövt råvaror har man funnit dem här – och varje gång har det mänskliga priset blivit fasansfullt högt.
Från elfenben och gummi, på Leopold II av Belgien tid.
Till timmer, koppar och zink.
Olja, gas och uran.
Tenn, guld och diamanter.
Och koltan, som i dag sitter i varenda mobiltelefon.

Smart ny teknik i väst. Förstörd natur, massmord, våldtäkter och brända byar här. Kongoleser som dukar under i de helvetiska dagbrotten utan att någonsin ha hållit en Iphone i sina händer.
Nu ökar efterfrågan explosionsartat på kobolt, som behövs i elbilarnas batterier. Världens största tillgångar finns i Kongo. Och dödandet har redan börjat i elbilsboomens spår.

V

i har kommit till Kananga för att arbeta som journalister, men kommer inom ett par timmar att sättas i husarrest.
Redan på flygplatsen konstateras det att vi saknar ett viktigt dokument. Efter en stunds väntan på flygplatsens poliskontor beordras vi att följa med tre unga män.

Bilen, den enda som går att få tag på, måste rullas igång.
Inga andra fordon är ute. Klockan är åtta på kvällen och det är kolsvart. Två ensamma strålkastare lyser upp vår väg.

Någon bultar på en port, och en man i femtioårsåldern som tycks vara polischef kommer ut. Han ber oss att sätta oss på varsin plaststol och börjar tala med de unga männen på det lokala språket.

Enstaka blixtar, utan efterföljande åska, gör att vi för korta ögonblick kan ana hans ansikte. Den kantiga hakan och blanka pannan. Ögonen, som till skillnad från munnen inte ler.
– Är ni här för att skriva om experterna? Jag ska hjälpa er. Kom tillbaka i morgon så ska jag skriva på ett papper som ger er tillstånd att jobba här, säger han.
Vi tackar och reser oss.
Men tolken för oss åt sidan. Vi måste ge något för att försäkra oss om hans fortsatta välvilja. Jag gräver i fickan, lyser med telefonen, får upp tre tjugodollarssedlar. Inom loppet av en sekund är de nere i mannens ficka.
Chefens namn: Innocent Gbali Tangamoma .
Vi får veta att han är chef för Direction Générale de Migration i Kananga. Landets gränskontroll, som i praktiken är den viktigaste grenen av säkerhetstjänsten i Kasai. Och en myndighet vi snart ska lära känna närmre.

Hotellet kostar 120 dollar natten. Det kunde ha varit rimligt, om kranen i handfatet inte varit lös och ac-aggregatet inte hängt ner från väggen i sina sladdar. Om kaklet inte varit sprucket, tvålpumpen tom och kackerlackorna sprungit både under och över sängen.

Jag tappar en porslinstallrik i golvet, blir utskälld och får betala för två.
Men inget av det där spelar någon roll. Irritationen jag känner handlar om något annat. Vår situation. Det faktum att det sitter två unga män från Direction Générale de Migration i receptionen, med en enda uppgift: att se till så att vi inte lämnar hotellet.

En tonårspojke som besökt hotellets restaurang för att titta på fotbollslandslagets match knackar på dörren till mitt rum, ber att få stiga in, och stänger noga bakom sig.
– Ni får inte tro på myndigheterna, säger han. Det är regeringen som har skapat miliserna här. Guvernören har låtit det ske. Han vill skapa kaos för att få ett skäl att stärka sin makt.

Han berättar hur säkerhetstjänsten kom till hans stadsdel i Kananga och gick från hus till hus i jakten på milismedlemmar. Det var i slutet av mars, bara någon dag efter att FN-experternas kroppar hade hittats.
– Ni kan inte ana hur många de sköt. Vuxna och barn. Gamlingar. Folk låg döda i sina sängar, det var kroppar överallt. Jag såg det med egna ögon.

Under våren bildades en ny milis, Bana Mura, som enligt FN beväpnats av kongolesiska myndigheter för att angripa Kamuina Nsapu. Hela byar har bränts ner. FN har funnit småbarn med avhuggna armar och ben och gravida med sina livmödrar uppskurna. Våldet från krigets olika parter har passerat alla gränser.
Pojken i rummet stirrar på mig.
– Vi är livrädda.
I bakgrunden hörs ett besviket vrål från männen på restaurangen. Landslaget, som tog vårt plan, förlorar mot Tunisien.

Enligt Zaida Cataláns anteckningar har myndigheterna delat ut machetes och pengar till unga män för att få det att framstå som att de egentligen tillhör oppositionen.
J

ag läser vidare i Zaida Cataláns anteckningar, ser hur hon liksom jag har svårt att hålla männen, och deras lojaliteter och drivkrafter, i sär. Komplexiteten ökar, maktspelet djupnar.
Hon kom till en konfliktzon där gränsen mellan de olika sidorna blivit allt mer suddig. Här fanns högt uppsatta politiker, som i hemlighet stödde milisen. Och milismän, betalda av regeringen.

Skälet till att hon och Michael Sharp ville resa till Bunkonde var att de hade fått information om att det fanns ett stort läger med barnsoldater där under sitt tidigare besök i januari.
Men det Kasai de återvänder till har på ett avgörande sätt förändrats. Den 12 mars, Cataláns och Sharps sista dag i livet, lyckades inrikesministern komma överens med familjen till den döde ledaren som bar namnet Kamuina Nsapu om att lägga ner vapnen. En ny ledare, vänligt sinnad till regeringen, installerades. I praktiken hade uppgörelsen redan börjat träda i kraft när FN-experterna gav sig av. Milisen var splittrad, en del samarbetade med regeringen och en annan fortsatte att attackera den.
Även om våldet fortsatte blev följderna långtgående. Milismän och bybor rörde sig plötsligt mellan byarna. Regeringsföreträdare dök upp i tidigare miliskontrollerade områden. Bunkonde togs över av den kongolesiska armén.
Spelplanen var förändrad.

Jag stöter på tre parlamentsledamöter från Kasai, som även om de på pappret tillhör oppositionen har goda kontakter med såväl regering som milis. Alla tre blev politiskt värdefulla när Kamuina Nsapu skulle kuvas. Också deras namn noterar jag:
Clement Kanku .
Daniel Mbayi .
Martin Kabuya .

Männen hade tydliga kopplingar till varandra, men också starka egna ambitioner att klättra uppåt, enligt Zaida Cataláns research.
Mäktigast var Kanku, som tagits in i regeringen som utvecklingsminister, trots att han i en hemlig ljudinspelning från augusti 2016 tycktes jubla över att milisen bränt en regeringsbyggnad. Inspelningen återfinns i Zaida Cataláns dator, tillsammans med ett stort antal andra dokument om ministern.

Som ledamot i provinsparlamentet stod Mbayi lägst i rang av de tre. Men han var en person som Zaida Catalán både träffade och hade täta telefonkontakter med de sista dagarna före mordet.
Kabuya drömde om att återvända till Kasai som guvernör. På ett ställe har Zaida Catalán ritat ett diagram med cirklar och pilar, för att skapa sig en bild av den pågående maktkampen.
Intill har hon skrivit: ”Kabuya arg på Kanku”.
Inget om vad ilskan grundade sig i. Inget om vilken betydelse det skulle ha för det våld hon hade i uppgift att granska.
Bara dessa kryptiska ord.
Kabuya arg på Kanku
Jag vänder och vrider på materialet. Känner hur jag sjunker djupare ner i intrigerna. Slukar dokument efter dokument i hennes kvarlämnade material för att till slut stirra in i en anteckning hon gjort:
Det finns alldeles för många kopplingar mellan händelserna i Kinshasa och Kananga.

Jag väcks före sju på morgonen av ett bankande på dörren.
– Hett vatten i hink, papa!
Det har varit skottlossning under natten, någon kilometer bort. Freden är ännu inte vunnen, inget är vunnet.
Men nu är det söndag och hela staden är på väg till kyrkan och före dess måste var och en tvätta sig.

Anaclet Tshimbalango
T

vå små tillfälligheter i forskaren och aktivisten Anaclet Tshimbalangos liv hade kunnat göra att den här historien aldrig behövt skrivas.

I årtionden har han arbetat med mänskliga rättigheter och fredlig konfliktlösning i Kasaiområdet, med stöd från bland annat utländska biståndsorganisationer. Han har medlat i konflikter i varje by mellan Kananga och Bunkonde, fått grannar att komma överens i stället för att slå ihjäl varandra och lärt känna varenda hövding.

Den 12 augusti 2016 skulle han ha begett sig till den traditionelle ledaren Kamuina Nsapus hem, som då omringades av regeringens säkerhetsstyrkor, för att medla. Men Anaclet Tshimbalango var fast på en annan plats och bestämde sig för att skjuta på besöket i fyra dagar. Vid det laget hade ledaren redan dödats. Och det krig som på ett år skulle leda till mer än tretusen döda och 1,4 miljoner flyktingar – men ändå förbli i stort sett okänt i resten av världen – var på väg att bryta ut.

Den andra tillfälligheten inträffade exakt sex månader senare, den 12 mars i år. Dagen då Catalán och Sharp mördades.
– FN-experterna hade hört av sig och frågat om jag kunde följa med dem till Bunkonde som guide och vägvisare. Jag berättade att jag var i Kinshasa, men på väg tillbaka. Att planet skulle landa klockan 12:05 och att vi kunde mötas på flygplatsen och åka direkt om de ville.

På samma plan satt inrikesministern, som skulle resa till Kananga för att sluta fredsavtal med Kamuina Nsapu-familjen. De ökade säkerhetsrutinerna runt ministerbesöket ledde till att flyget blev fyrtiofem minuter försenat.
När aktivisten väl kom ut ur terminalen hade experterna redan gett sig av.
– Jag antar att de inte kunde vänta längre.
Han ser på mig en stund med sina åldrade ögon, där han sitter på vårt hotellrum. Låter min fråga, om vad som skulle ha hänt om han följt med, hänga i luften innan han till sist svarar:
– Det får vi aldrig veta.

Änglalik körsång tränger in genom väggarna från alla håll. Gudstjänsterna, som samlar hela det kongolesiska samhället, håller på i timmar.
Det slår mig att samma ljud måste ha följt Zaida Catalán och Michael Sharp ut genom Kananga den där söndagsförmiddagen i mars.

Anaclet Tshimbalango har studerat videon där FN-experterna dödas i detalj. Reagerat på allt som inte stämmer. Hur männen tilltalar till sin gud på främmande språk, något som vore att förolämpa förfäderna. Att de skär av huvudet av sitt offer, en sedvänja som fram till dess var främmande i regionen.
– Männen på filmen är inga riktiga Kamuina Nsapu, säger han.

Kan det handla om banditer, som informationsministern påstår?
– Det finns inga banditer i de här byarna. Inget av värde att stjäla. Diamantgruvorna är långt bort. Filmen är ett montage.

Vad är i sådana fall syftet?
– Att mörka att den kongolesiska staten ligger bakom det här.

Varför skulle staten ha mördat dem?
– Genom att visa hur hemsk milisen är kan man rättfärdiga sina egna övergrepp.

K

lockan är bara tio på förmiddagen, men luften är redan het. Skjortan klibbar fast mot huden.
Det är den sista dagen före regnet, det första för säsongen, ska vräka ner och få hela staden att lukta lera.

Vi rör oss under strikt bevakning genom Kanangas gator, tvärs över den överdimensionerade rondellen där Zaida Catalán filmade sig själv, som utgör hjärtat av staden, som belgarna kallade Luluabourg. Män drar hemmabyggda kärror med ved, kvinnor bär enorma matpaket på huvudet.
Stenhusen har vittrat sönder, murarna kluvits av växtlighetens kraft. Hade det inte varit för kriget och flyktingarna kunde man ha trott att hela staden lämnats kvar i en Törnrosasömn.

Det går att ana en annan tid. En stolt järnvägsstad på linjen mellan gruvorna i Katanga och utskeppningshamnen i Ilebo.
Vita jeepar från FN, Röda Korset och Läkare utan gränser far förbi.
Hjälpen har kommit sedan Zaida Catalán var här. Ändå är den inte tillräcklig. Enligt Yvon Edoumou , som vi mötte på FN:s kontor för humanitärt bistånd i Kinshasa, kommer bara var fjärde krona som man begärde för Kongo i år att betalas ut. Det är den lägsta finansieringen för något land på tio år.

Han talade om konkurrensen från andra kriser. Centralafrikanska republiken, Sydsudan, Mali, Somalia, Syrien, Jemen och Irak. I tävlingen om att skrika högst på hjälp brukar ropen från Kongo förbli ohörda.
– Barn kommer att dö. Det är vad det betyder, sa han.

Klockan på väggen, som av någon anledning har en cykel på urtavlan, har stannat.
Den verkliga tiden tycks gå baklänges.

Vi sitter på Direction Générale de Migration för att få det papper vi utlovats för att kunna jobba. Men allt dröjer.

Byråkraten bakom det låga skrivbordet arbetar plågsamt långsamt.
– Monsieur, sätt er ner.

Han frågar efter mitt fulla namn. Efter orten där jag föddes. Efter byn, kvarteret. Närmaste stad. Provins. Land. Han frågar om mitt yrke, om min fru och mina föräldrar och hur många barn jag har. När ett papper tar slut, tar han fram ett nytt. Processen, att hitta blocket, riva ur en sida, föra in blåkopian därunder, ta fram linjalen och dra en marginal i vänsterkanten tar flera minuter.
Någon dator syns inte till.
Hans kindben sticker ut, Kongo är landet där till och med statsanställda svälter.
– Monsieur, varför kom ni hit?

Jag ser hans ögon bakom de spruckna nedhasade läsglasögonen. Han har prövat mitt tålamod till det yttersta, men det finns inget ont i dem, bara en vemodig insikt om livets prövning.
Nitiskheten blir en sista värdig handling och en sista protest.
Staten har inte betalat ut någon lön på månader och han vet att han snart kommer han att vara tvungen att hålla ut handen och säga:
– Monsieur, något litet.

Jag slås av hur alla tycks veta exakt hur mycket de kan begära. Lite växelpengar i kongolesiska franc för soldaten i vägspärren. En femdollarssedel för den lägre tjänstemannen. Tio, tjugo eller hundra dollar för hans chefer.
Och för den yppersta eliten: pengar direkt in på utländska bankkonton.

Innocent Gbali Tangamoma , som vi träffade kvällen innan i mörkret, visar in oss på sitt chefsrum. Magen spänner under den svarta t-tröjan och den kortärmade kavajen.
Vi vill tala med de fördrivna, samla vittnesmål om våldet som fortsätter att skaka Kasai. Men löftet han gett oss, om att ordna ett tillstånd, visar sig vara ingenting värt.
Vår säkerhet påstås inte kunna garanteras. Någon annan chef, någon annanstans, säger nej.

Tillbaka på hotellet stirrar jag in i en vägg.
Vi kommer att skickas tillbaka med nästa flygplan härifrån, i övermorgon. Tiden fram till dess är vår enda öppning och möjlighet.
Fyrtioåtta timmar.

Militäråklagare René Bulabula

 

V

id utgången sitter våra fångvaktare. Vi ska senare få veta att den ene heter Christian och den andre Seba.
Vi köper läsk åt dem och sticker till dem tio dollar var. Det är en sista chansning.

Bara tjugo minuter senare sitter militäråklagare René Bulabula på en stol inne på vårt hotellrum.
Utländska journalister är ingen vanlig syn här. Bulabula, som behåller den blå hatten på huvudet, är nervös. Spänd på ett sätt som gör att orden sprutar ut, när han beskriver processen mot Zaida Cataláns och Michael Sharps misstänkta mördare som pågår bara några kvarter bort.

Rättegången, som på grund av brottets karaktär hålls i en militärdomstol, har inletts innan alla misstänkta har gripits och utan att kropparna från de kongolesiska medresenärerna har hittats. Till skillnad från regeringen i Kinshasa uppger Bulabula att inte heller tolkens kropp har återfunnits.
Militäråklagaren står också fast vid att det är ledarna för Kamuina Nsapu i två närliggande byar, Moyo Musuila och Mulumba Muteba, som gett sina milismän order om morden och inte några drogade banditer. Viktigast är en lokal ledare vid namn Vincent Manga.

Inte heller siffrorna på antalet män som har åtalats stämmer överens med regeringens uppgifter. Militäråklagaren talar om tio, informationsministern om sju.

Processen går bra, kan du hälsa till ditt land.”

Jag frågar varför rättegången har börjat innan alla är gripna.
– Vi tar dem vi har. Det finns ingen tidsbegränsning, ingen preskription. Vi åtalar gärningsmän i den takt vi finner dem.
Finns de verkliga mördarna, de som sköt, bland de tio hittills gripna?
– Alla i videon är mördare.

Det finns de som säger att den kongolesiska regeringen ligger bakom.
– Om det hade varit poliser eller militärer eller politiker så hade jag gripit dem. Men så är inte fallet.

Vilket straff vill du se?
– Dödsstraff. För närvarande verkställs inga avrättningar, men det kan ändras. Tills dess sitter de dömda fängslade.

Enligt en källa har Bulabulas domstol fått politiska order uppifrån: att skynda på rättegången så mycket det går. Hastigt åtala och döma en handfull män och därefter lägga fallet till handlingarna.
Något han självklart förnekar.
– Processen går bra, kan du hälsa till ditt land. Dessvärre saknar vi er svenska ambassadörs närvaro på rättegången. Varken hon eller hennes amerikanske kollega har synts till.
Militäråklagaren berättar att Zaida Cataláns röda ryggsäck nyligen hittades, tom, utan att kunna svara på var den förvaras nu.
Jag tackar för intervjun.

Mannen i den blå hatten slappnar av. Brister ut i ett långt, bullrande skratt, som fortsätter hela vägen ut.

Vem var egentligen tolken som följde med Zaida Catalán och Michael Sharp – och varför går uppgifterna om huruvida hans kropp har hittats i sär?
Betu Tshintela .

Och vem är nyckelvittnet som militäråklagaren och alla andra i Kananga talar om, som med imponerande detaljskärpa pekar ut gärningsmännen?
Jean-Bosco Mukanda .

Det sitter en gammal man vid ingången till hotellet och säljer snidade träelefanter och kvinnoansikten. Hela dagen är han där, med sitt gulnade intyg från diktatorn Mobutus tid som visar att han gått i statligt hantverksskola, tills jag köper två elefanter för tio dollar och han reser sig för att gå till marknaden och köpa mat till sin familj.

Vi är ifrån det nya Afrika, som det talas om, det Afrika som sägs krossa förlegade stereotyper och växa ekonomiskt så att det knakar. Här väntas inget av FN:s utvecklingsmål nås.
Människorna i Kongo lever ovanpå guld, men svälter ihjäl.
Eller våldtas. Skjuts. Hackas till döds.

Vi drar för gardinerna och låser dörren, arbetar snabbare och mer målmedvetet. Kopierar över filmmaterial från den slutna rättegången och domstolens besök på mordplatsen på hårddiskar.
Bilderna är unika, inga oberoende observatörer har släppts fram till mordplatsen. Långt in på natten tittar vi in i skärmen.

Enligt filmmaterialet stoppades FN-experterna på den enkla grusvägen strax efter byn Moyo Musuila ungefär fyra mil söder om Kananga och halvvägs till Bunkonde. Bybor talar om att de först hållits vid vägkanten under en viss tid. Därefter ska de ha letts tillbaka, först längs vägen och sedan en sträcka på runt hundra meter in i den savannliknande terrängen, där de dödats.

Uppgifterna går inte att bekräfta. Men platsen som pekas ut är påfallande lik den i mordfilmen.
Bilderna på amerikanska paket med frystorkad mat, som förefaller ha varit Zaida Cataláns och Michael Sharps färdkost, tycks ytterligare bekräfta bildernas äkthet.

Här vallas den mordmisstänkte på mordplatsen
R

ättegången mot de först gripna männen har pågått sedan den 5 juni. En av dem, en 17-åring, anklagas för ett särskilt allvarligt brott, att ha skurit av Zaida Cataláns huvud:
Evariste Illunga Lumu .
Liksom de andra männen förnekar han skuld, hävdar att han aldrig har sett de båda främlingarna.

Den 21 juli är det dags för nyckelvittnet Jean-Bosco Mukanda , en grundskolelärare i trettioårsåldern, att avge sitt vittnesmål. Med sin rosablänkande skjorta och dramatiska framtoning intar han omedelbart rättssalen. Rösten ekar mot den kala väggen, där någon målat en våg och texten: ”Vi dömer alla lika”.

Drygt tre veckor före morden, den 16 februari, uppger vittnet att han själv tillfångatogs av Kamuina Nsapu i byn Moyo Musuila. Han torterades svårt, var en hårsmån från att avrättas, men släpptes mot en lösensumma.
Den 12 mars befann han sig åter i samma by. I rätten berättar han hur och var FN-experterna dödades, trots att han inte såg detta med egna ögon.
Därpå vänder han sig mot den anklagade, Ilunga, som står vid hans sida längst fram i salen i sin mörka tenniströja och gör det utpekande som hela rättegången vilar på:
– Jag lärde känna Monsieur Ilunga när jag själv kidnappades och fördes till platsen för halshuggning.
Han sväljer, tittar åt vänster och höger.
– Den andra gången vi möttes var dagen då jag såg honom… med huvudet av en vit kvinna, som just hade avrättats tillsammans med en vit man och tre kongolesiska taxichaufförer.

Han tar en paus, medan tolken översätter hans felfria franska för de åtalade. Den utpekade står med korslagda armar, kastar en blick bakåt, kanske mot sin mor som uppges ha gråtit oavbrutet och svimmat i rätten.
Vittnet förklarar därpå att han slog larm direkt efter att ha sett gärningsmannen med Zaida Cataláns huvud.
– Jag skickade ett sms till arméns befäl i Bunkonde. Och till journalisten José Mbuyi i Kananga och en journalist på Kasai Horizon. Jag sa i vilken by jag var. Vad jag hade sett och att det nu var upp till dem att sprida informationen.

Man kan tycka att kritiska frågor här skulle ha varit på sin plats. Som hur det kommer sig att vittnet cyklade igenom den by där han mindre än en månad tidigare torterats och varit en hårsmån från att avrättas. Eller varför ingen av de kontaktade journalisterna rapporterade nyheten.
I stället får vittnet beröm av militäråklagaren, som kallar honom ”patriot”.

Den person i filmen som förefaller vara Ilunga flyr efter första skottet. Kände han till vad som skulle hända? Hade en aning om vem han jobbade för?

Vi får information om att det ett par dagar efter morden ska ha skett en våldsam uppgörelse mellan två grenar av milisen nära Moyo Musuila, och att konfliktens ursprung ska ha varit FN-experternas död.
Splittringen i milisen tycks skära rätt genom den grupp av män som ledde Catalán och Sharp mot döden.
De ovetande och de införstådda.
Ni sa i Bunkonde att de här vapnen inte skulle skjuta.

Vakterna Christian och Seba har sjunkit ner i soffan borta i receptionen.
En fluga kryper över en tom Sprite-burk. Luften tätnar, blir tyngre.

I

lungas advokat Moise Bibuwa är ung, knappt trettio. Han talar så energiskt och teatraliskt att han kunde ha spelat i ett amerikanskt rättegångsdrama i tv.
Advokaten gör sitt jobb och hävdar sin klients oskuld. I övrigt har han få svar att ge. Men han säger en sak som får oss att reagera:
– Den här rättegången liknar ingen annan jag har varit med om. Allt ska gå så snabbt. Det är tydligt. Man talar inte ens om de försvunna kongoleserna. Bara om de vita, eftersom FN kräver det, säger han.
Varför då?
– Myndigheterna vill få det undanstökat.

Jag tänker på anklagelsen om att rättegången skulle vara politiskt styrd, som militäråklagaren tillbakavisade.
Att snabbt åtala och döma männen. Och sedan avsluta fallet.

Långt ovanför oss öppnar sig himlen. Regnet, det allra första för säsongen, vräker ner mot hotellets plåttak. Den dammiga vägen utanför blir till gyttja.
Himlen är nästan svart, palmerna vajar som mörka skuggor.
Jag springer till hotellrestaurangen, där ensamma män väntar ut ovädret med bruna flaskor med Tembo-öl, framför hotell-tv:n, som visar ett program från France 24 om flyktingkrisen i Grekland.
Servitrisen meddelar att det finns get och gris. Jag tar geten, som kommer efter en och en halv timme, bränd och kall på samma gång.

Vittnena kommer en efter en, dyngsura, med olika bitar till det pussel vi försöker lägga. Till skillnad från myndighetspersonerna, som egentligen ska jobba för folket, kräver de inget i gengäld. Inga pengar eller gentjänster, inget mer än att deras ord ska tas på allvar.

Mbumba Dide, ägare till en av motorcyklarna: “För mig och min familj är det här en katastrof. Tiderna är redan dåliga som det är. Nu kanske jag inte kan ha barnen kvar i skolan. Jag har klagat och begärt ersättning av Monusco, men inget fått.” foto: Urban Andersson

Mbumba Dide, ägare till en av motorcyklarna: “För mig och min familj är det här en katastrof. Tiderna är redan dåliga som det är. Nu kanske jag inte kan ha barnen kvar i skolan. Jag har klagat och begärt ersättning av Monusco, men inget fått.” foto: Urban Andersson

Artur Padinganyi, Association congolaise des droits de l’homme: “Problemet är att vi har en regim som saknar allt stöd hos befolkningen. Milisen har vuxit fram ur en frustration. Regeringen har velat skapa kaos. Även om regeringen inte ligger bakom morden är de ändå indirekt ansvariga.” foto: Urban Andersson

Artur Padinganyi, Association congolaise des droits de l’homme: “Problemet är att vi har en regim som saknar allt stöd hos befolkningen. Milisen har vuxit fram ur en frustration. Regeringen har velat skapa kaos. Även om regeringen inte ligger bakom morden är de ändå indirekt ansvariga.” foto: Urban Andersson

Jean René Tshimanga, societe civile de Kananga: “Vem det än var som mördade experterna hade någon betalat dem för att göra det. Varför skulle de annars ha filmat morden?” foto: Urban Andersson

Jean René Tshimanga, societe civile de Kananga: “Vem det än var som mördade experterna hade någon betalat dem för att göra det. Varför skulle de annars ha filmat morden?” foto: Urban Andersson

Kamuina Nsapu Mobutu Joseph, medlem i familjen som gett namn åt milisen: “Kamuina Nsapu skär inte huvudet av folk. Mördarna är tjuvar som har infiltrerat rörelsen.” foto: BILD FRÅN ZAIDA CATALÁNS MOBILTELEFON

Kamuina Nsapu Mobutu Joseph, medlem i familjen som gett namn åt milisen: “Kamuina Nsapu skär inte huvudet av folk. Mördarna är tjuvar som har infiltrerat rörelsen.” foto: BILD FRÅN ZAIDA CATALÁNS MOBILTELEFON

En lokal reporter har i månader försökt kontakta vittnen i de avstängda byarna runt mordplatsen på telefon. De har kommit överens om att han ska ringa tillbaka vid ett senare tillfälle, men då har de inte svarat. Telefonen har slutat att fungera och efter någon dag har de bytt sim-kort och nummer.
Det är alltid samma mönster. Skräcken är alltför stor.

Vi betraktar livet utanför som de fångar vi är. Känner instängdheten. Så länge vi har dollarsedlar i fickorna kommer vi att behandlas väl. Vad skulle hända om de tog slut?

Ryktet går i Kananga, får vi höra. Vilka är de två svenska journalisterna? Är det inte märkligt att de kommer från samma land som kvinnan som dog?
Kampen mot klockan fortsätter, det finns fler vi vill träffa.

Jean-Pierre Ntumba Kanyanga visar upp telefonen med en bild på brodern
F

ortfarande ringer Jean-Pierre Kanyanga , 28, sin tre år yngre bror varje dag. Han ringer, trots att han vet att signalerna inte längre når fram.
Han ringer, för att han inte vet vad han annars skulle göra. Utan en kropp kan han inte acceptera myndigheternas tvärsäkra uppgifter om att hans lillebror är död.

Egentligen var de bara kusiner, men Isaac flyttade in hos familjen när han var fyra år och Jean-Pierre Kanyanga har aldrig sett honom som något annat än en familjemedlem.
Alla pengar som Isaac Kabuayi tjänade på jobbet som taxichaufför lade han undan. Målet var att börja på universitetet i Kananga nu i höst.
Han skulle bli jurist, precis som Zaida Catalán.
Överenskommelsen med ägaren till motorcykeln var hårt skriven. Måndag till fredag fick han köra gratis, utan att tjäna en krona. Belöningen kom på lördagarna och söndagarna. Då fick han behålla hela förtjänsten.
– Den sista dagen sa han bara att han hade ett jobb och att han inte kunde följa med till kyrkan, säger storebrodern.

När resten av familjen återvände fick de höra av en grannkvinna att chauffören kommit tillbaka till huset vid tiotiden för att hämta en tröja. Med sig hade han haft en vit man, Michael Sharp . Han hade berättat för grannen om resan till Bunkonde. Sagt att han visste att det var farligt, men att pengarna, mellan 50 och 100 dollar, var allt för bra för att han skulle tacka nej.

En i vår familj är borta. Vi vet inte om vi ska gråta eller leta.”

Klockan elva sågs Isaac och den vite mannen när de var på väg mot Kanangas flygplats tillsammans med de två andra motorcyklarna, enligt ett vittne som familjen talat med.
Därefter upphörde alla spår.
– En i vår familj är borta. Vi vet inte om vi ska gråta eller leta.
De har lärt känna en av de två andra chaufförernas familj och går tillsammans till Monusco. Men den tredje chauffören har förblivit okänd.
– Det är märkligt, Kananga är ingen stor stad och vi har verkligen letat, säger storebrodern.

Även ägaren till Kabuayis motorcykel berättar för oss att han försökte identifiera den tredje motorcykelns ägare, för att tillsammans kräva ersättning av FN. Inte heller han har haft framgång. En lokal journalist kontaktade Kanangas taxiförening, som registrerar alla fordon. Samma resultat.
– Jag oroade mig för att han jobbade för mycket, försökte säga åt honom att då och då vila en dag, men han ville spara allt för att få ett bättre liv.
– Till vilken nytta?
Jag betraktar Facebookbilden på Isaac Kabuayi . En spinkig, pojkaktig kille.
Tänker att han antingen måste ha varit del av en större konspiration – eller blivit ett oskyldigt och oavsiktligt offer av minsta betydelse.

Vi får information om att ett vittne gjort intressanta observationer utanför Zaida Cataláns och Michael Sharps hotell efter mörkrets inbrott den 11 mars, FN-experternas sista kväll. Vi ringer honom, men han vågar inte tala direkt med journalister.

I stället blir vi kontaktade av en andra person, en timme senare, som återger hans vittnesmål ord för ord. Det handlar om provinspolitikern Daniel Mbayi :
Politikern kom till hotellet för att möta Catalán och Sharp. Efteråt såg jag honom ge pengar till en mc-förare ute på gatan, som såg skum ut. Det var en person som jag aldrig tidigare hade sett i det här kvarteret.
Daniel Mbayi stod den nye regeringsvänlige Kamuina Nsapu-ledaren nära.
Vem var den främmande motorcykelchauffören han betalade i mörkret?

Sista kvällen väller tusentals jätteflugor in på hotellet. De flyger upp mot lamporna, kryper runt på möbler och golv och tar sig in under skorna, så att det knastrar under fötterna.
Nästa morgon ska de vara borta lika plötsligt som de kom. Som en påminnelse om den okända, onåbara terräng som omger Kananga åt alla håll.
Vi är bara en liten ö i det okända.

Ö

vervakarna Christian och Seba följer med oss ut på gatan utanför hotellet. Vinden fläktar skönt, ger en känsla av frihet. Vi byter mejladresser och önskar varandra lycka till.
En bil stannar, plockar upp oss, kör oss till Direction Générale de Migration. Vi behövde papper för att resa hit (vilket vi fick), papper för att få jobba här (vilket vi inte fick) och ett papper för att få resa härifrån (vilket vi nu ska få).

Jag skriver på sex olika original och chefen Innocent Gbali Tangamoma smäller leende på stämplar.
Bara en sak återstår, enligt Innocent. Den officiella avgiften på 120 dollar.
– Visst, svarar jag. Men om det är en officiell avgift önskar vi ett kvitto.
Innocent tystnar. Cykelklockan tickar på väggen.
Han ser bekymrad ut i några sekunder, innan han skiner upp på nytt.
– Monsieur, jag gör det här för att hjälpa er, säger han. Den officiella avgiften är… 300 dollar.

Innan vi lämnar Kongo-Kinshasa finns det en sak att reda ut.
Nyckelvittnet Mukanda uppgav i rätten att han skickade ett sms till journalisten José Mbuyi direkt efter mordet, där han berättade att han hade sett en utpekad gärningsman med Zaida Cataláns huvud.
Ändå rapporterade journalistens radiostation, Radio Télévision Chrétienne, inte ett ord om nyheten.
Vi bestämmer en sista intervju, för att fråga varför.

Journalisten Mbuyi befinner sig sedan en tid i Kinshasa. I augusti gick beväpnade män in på hans redaktion i Kananga, slog sönder delar av inredningen och beslagtog sändningsutrustning. Attacken skedde kort efter att Mbuyis rapportering väckt borgmästarens ilska.
När vi visar filmen med nyckelvittnets ord i rätten blir han förvånad.
– Mukanda skickade visserligen ett sms. Men det kom först tre dagar senare, den 15 mars, klockan åtta på morgonen. Dessförinnan hade vi ingen kontakt, säger han.

Enligt Mbuyi skrev vittnet ordagrant att han hade information om att de två experterna som förts bort den 12 mars nu hade dödats. Inget om att han själv befunnit sig på mordplatsen och sett en av mördarna gå runt med Zaida Cataláns huvud. Inget om att de hade dödats redan första dagen.
– Jag svarade med att fråga vad byn hette, och han bad mig ge honom lite tid för att ta reda på det, säger José Mbuyi .

Sms:t saknas, det är en gammal telefon. Men journalisten är säker. Meddelandet kom först efter tre dagar.
– Vi talade i telefon senare samma dag. Och då framgick det tydligt att det var andrahandsuppgifter och att han själv hela tiden befunnit sig i Bunkonde, två timmar till fots från mordplatsen, säger han.
Nyckelvittnet Mukanda uppger i rätten att han också kontaktade en andra journalist på stationen Kasai Horizon. Men även den andre journalisten förnekar för oss att någon sådan kontakt skulle ha skett. Mukanda hörde av sig först efter tre dagar även till honom, och det handlade tydligt om andrahandsuppgifter.

Uppgifterna följer mig hela flygresan hem.
Nyckelvittnets ord står mot de båda journalisternas. Någon ljuger.
Men hur mycket jag än vänder och vrider på det kan jag inte se något skäl till att det skulle vara de senare.

Därmed skulle det vittne som hela rättegången bygger på ha ändrat sina uppgifter på en avgörande punkt, om huruvida han befunnit sig på mordplatsen. Därmed faller hela vittnesmålet.

Den franska journalisten Sonia Rolley , som befann sig i Kasai vid tidpunkten för mordet, har förlorat sin ackreditering och tvingats lämna Kongo-Kinshasa. Ändå fortsätter hon att leta efter sanningen.

I september kunde hon publicera en översättning av en ljudinspelning från det möte som Catalán och Sharp hade med en grupp personer från Kamuina Nsapu i Kananga, dagen före morden. En inspelning FN:s utredare nämner i sin rapport, men av svårbegripliga skäl väljer att inte fästa någon vikt vid.

På mötet försöker en äldre, respekterad medlem, som kommit till Kananga för fredssamtalen med regeringen, varna FN-experterna för att resa till Bunkonde. Men den äldre mannen talar inte franska – och hans varning felöversätts så att det tvärtom framstår som att han garanterar deras säkerhet.
– Det finns ingen anledning att vara rädda. Särskilt inte dit ni ska åka, översätts den äldre mannens tal, enligt RFI.
Minst tre av personerna som är med på mötet försöker aktivt vilseleda Catalán och Sharp. Tolken Betu Tshintela , som ännu är försvunnen, samt två personer som enligt RFI är knutna till säkerhetstjänsten.

Alla tre står såväl den nye regeringsvänlige Kamuina Nsapu-ledaren som ministern Clement Kanku nära.
Den agent som stod för felöversättningen arbetade enligt RFI samtidigt för Direction Générale de Migration – samma myndighet som förhindrat oss från att arbeta fritt i Kananga:
Thomas Nkashama .

K

ort före publicering kommer besked om vem politikern Zaida Catalán fruktade att möta på en restaurang tio dagar före sin död var.
Martin Kabuya .
Ännu en person i gruppen kring Clement Kanku.
Vi får tag på honom, men han vägrar att svara på frågor med motiveringen att händelsen tillhör det förgångna. Provinspolitikern Daniel Mbayi, som uppges ha betalat en okänd mc-förare utanför FN-experternas hotell den sista kvällen, ger ett identiskt svar.

I slutet av juli gav Kabuya upp drömmen om att bli guvernör, medan Kanku tvingades bort som minister redan i maj. Han befinner sig nu på flykt i utlandet.
– Min klient har inget med det här att göra. Anklagelserna mot honom är felaktiga och fabricerade för att dra hans namn i smutsen och gömma sanningen, säger Kankus belgiske advokat Dieudonne Tshibuabua.
Av vem?
– Det måste utredas. Herr Kanku önskar en internationell utredning så att hans namn kan rentvås.

Uppgifterna om att företrädare för regeringen i Kinshasa i slutna rum, diskret och off record har börjat beskylla oppositionspolitikerna Kanku, Mbayi och Kabuya för morden når oss från fler håll. En svartmålning som förefaller vara politiskt motiverad och inte behöver säga något om skuldfrågan.

Redan första veckan efter mordet spred höga militärer nyckelvittnet Jean-Bosco Mukandas utsagor, att Catalán och Sharp mördats av lokala milismän, hos FN.
I vilket syfte?

Under vintern 2017 hade rapporterna om arméns massakrer kommit allt tätare. Det går inte att utesluta att Eric Ruhorimbere , Isaac Safari , Emmanuel Lombe Bangwanga och de andra höga befälen i Kasai, som under så många år undgått alla straff, fruktade att rättvisan till sist skulle hinna i kapp dem. Eller att de skulle offras av sin egen regering.
Fick de panik efter morden på de utländska experterna – även om de inte själva var inblandade?

En sen septemberdag får vi tag på nyckelvittnet Jean-Bosco Mukanda och konfronterar honom med det förändrade vittnesmålet.
Vittnet tystnar först. Sedan säger han:
– Men all säkerhet så har jag sett det med egna ögon.

Det finns de som uppger att ni har tagit emot pengar för att ändra er version.
– Nej, nej, nej. Jag har inte tagit emot något.
I rättegången presenterade han sig bara som lärare. Nu medger Bukanda att han också arbetade som informatör.

Vem är er uppdragsgivare?
– Flera personer. Myndigheter, armén, politiker. Och Monusco.

Det cirkulerar uppgifter om att ni skulle ha en egen milis i Bunkonde?
– Jag har gripits och torterats. Jag tror inte att man skulle ha vågat det om jag hade haft en egen milis.

HÖR INSPELNINGEN
(på franska)

D

et är alltid riskfyllt att dra förhastade slutsatser. Märkliga omständigheter utgör inte bevis för någon konspiration. Att Zaida Catalán tyckte sig vara något väsentligt på spåret, och att hon hade farliga fiender, behöver inte betyda att samma personer beordrat mord.

Inte heller behöver det faktum att ett nyckelvittne ljuger i rätten, att den siste mc-chauffören är mystiskt oidentifierad, att regeringen uppträder nervöst och motsägelsefullt, att FN-experternas tolk aktivt försökte vilseleda dem – eller ens att mordfilmen är ett rent montage ha någon avgörande betydelse.

Den officiella versionen, att Kamuina Nsapu-milisen i två byar, alternativt drogade rebeller utklädda till milismän, ensamma fattade beslut om mörda experterna, planerade morden, genomförde dem och dessutom dokumenterade sina brott för att senare sprida materialet går fortfarande inte att utesluta.
Men – den som söker sanningen bör fråga sig vem som hade mest att vinna på morden.
För vem eller vilka utgjorde FN-experterna ett hot?

Flertalet av de män som dyker upp i Zaida Cataláns kvarlämnade material, vare sig de tillhör regeringsparti eller opposition eller är militärer, har en sak gemensamt. De antingen hotades av att få sanktioner riktade mot sig – eller stod i ekonomisk beroendeställning till någon person som gjorde det.
Längre upp återfinns en regering i desperat behov av att legitimera sitt eget våld inför utländska biståndsgivare och investerare.
Det är svårt att se att spåren skulle stanna i byarna runt mordplatsen. Svårt att se att de inte skulle leda vidare mot lokala makthavare eller militärer – och möjligen vidare upp i den kongolesiska statsapparaten.

Svensk polis har fortfarande inte rest till Kongo-Kinshasa. Inte heller den amerikanska utredningen har gjort några betydande framsteg. FN, vars hittills enda utredning köpte myndigheternas version, är under stark press. Generalsekreterare António Guterres planerar under hösten att skicka fyra poliser med specialkompetens till landet för att förstärka den kongolesiska utredningen. Det är svårt att förstå varför han dröjt så länge med att agera. Och lika svårt att se hur hans poliser ska kunna arbeta fritt i landet.

Sanningen finns i de otillgängliga byarna runt mordplatsen. Och bland den yttersta maktens läckor.
Kraven på en internationell, oberoende utredning lär inte tystna.
Bara med en sådan utredning kan berättelsen om kvinnan som ville förändra världen, och inte återvände, bli något annat än ännu en påminnelse om hur lite en människas liv är värt i Kongo.

En första upprättelse för de tusentals, och åter tusentals, namnlösa offren i massgravarnas land. En strimma hopp om att kunna bryta spiralen av straffrihet – som är Kongos verkliga förbannelse.

Zaidas vän Emelie Litsgård tittar ut genom fönstret på Kulturhuset i Stockholm. Sommaren har gått, hon har bearbetat det som har hänt. Är en starkare människa nu. Vågar se in i framtiden igen.
Hon trodde att hon hade släppt Kongo, men det var som om landet fortsatte att dra i henne.
Det nya jobbet, på Folke Bernadotteakademien, kommer att innebära resor – till Kongo.
– Kanske handlar det lite om att övervinna spöken. De dödade min vän, men det var inte Kongo som gjorde det. Inte människorna som bor där, säger hon.
Jobbet handlar om att få före detta rebellsoldater att hitta tillbaka till samhället.
– Det kommer att bli en utmaning. Men jag hör Zaidas röst som hejar på och uppmuntrar. Det måste gå att göra saker, det måste gå att få en förändring.

Vi är tillbaka under de gulnande ekarna, intill den öländska stenkyrkan, där havet skymtar över fälten.
Mamma Maria och systern Elizabeth Morseby väntade länge på att få tillbaka hela Zaida Cataláns kropp. Senare i höst tänker de gravsätta henne ändå.

Lägenheten i Stockholm är såld, tusen minnen, anteckningar och fotografier nedpackade i lådor och undanstuvade, för att kanske tas fram någon gång längre fram.
Också Maria Morsebys hus, med utsikten mot Kalmarsund och Rällaskogen, dit Zaida brukade komma för att koppla av från världen – springa, laga mat, odla jordgubbar, måla tavlor, göra yoga och bara umgås – har sålts.

Det nya huset vetter mot öster i stället för väster. Solnedgångar har bytts mot soluppgångar. Och en öppen horisont.
Platsen är om möjligt ännu vackrare.

Kyrkan är bara några hundra meter bort.

När Zaida var hemma brukade de prata om allt annat än arbete. I efterhand har det blivit påtagligt för familjen hur mycket hon hann med. Hennes förmåga att nå fram till vitt skilda människor och göra en skillnad. Avtrycken hon hann sätta.

På ett bord ligger diplomen och medaljerna från Zaidas missioner; i Palestina, Afghanistan och Kongo.
– Zaida var totalt ointresserad av sådana saker. Det var jag också innan. Men nu har de fått en helt annan betydelse. De visar att hon har gjort saker. Att hon funnits och levt, säger Maria Morseby.

I efterhand kan de inte förstå hur de klarade sig igenom våren. All kraft de lade, mitt i mardrömmen, på att kämpa för att Zaidas öde skulle bli känt. Filmbilderna, som de plågade sig igenom gång på gång för att försöka få klarhet i vad som hade hänt.

Vi vill veta vem som gjorde det och varför. Och att de personerna straffas.”

De har rest till New York och skakat hand med generalsekreteraren och framfört den ståndpunkt de haft hela tiden, som de delar med Michael Sharps familj, svenska och amerikanska UD och ett nätverk av vänner och aktivister världen över som stödjer dem i deras kamp: att FN måste tillsätta en internationell, oberoende utredning om morden.
Bara då kan sanningen komma fram. Och bara då kan deras mardröm få ett slut.
– Vi vill veta vem som gjorde det och varför. Och att de personerna straffas. Det är för Zaidas skull, men också de människor hon levde och dog för, säger Elizabeth Morseby.

Saknaden av systern är svår att beskriva med ord. Hon tar sig genom tillvaron en stund, och en dag, i taget.
– Zaida levde livet fullt ut och hade förväntat sig samma sak av oss. Det är tufft, men vi försöker bevisa för henne att vi kan.

Nio dagar före sin död re-tweetade Zaida Catalán ett citat. Tre saker i livet kan inte gömmas: solen, månen och sanningen.

Zaida Catalán finns kvar, i avtrycken hon gjorde på människor. I spåren som ligger kvar på internet.
Jag läser hennes blogg, With Love from the world.

Bilden av henne djupnar. Mer inåtvända och drömmande sidor träder fram. Det andra liv familjen talade om, sommarstugetomten på Öland hon tänkte köpa för att ha en fast punkt när FN-uppdraget tog slut. Kursen i jungiansk psykologi som hon hade sökt till sommaren. Den andra berättelsen om Zaida.

”Skuggan bakom ljuset, jag älskar det”, skriver hon i sitt sista inlägg.

En bit längre ner har hon lagt upp en dikt av den unga somaliskbrittiska poeten Warsan Shire, som slutar så här:

Later that night
I held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
and whispered
where does it hurt?

it answered
everywhere
everywhere
everywhere

Fotnot: Reportaget bygger på ett stort antal intervjuer med namngivna och hemliga källor, samt på dokument återfunna i Zaida Cataláns kvarlämnade material och från andra källor. Zaida Cataláns familj har tagit del av reportaget före publicering.